Nya vändningar i diskussionen om GAL/TAN

I Lilla drevet, avsnitt 124 (2016-10-19), redovisar Ola Söderholm ännu en förklaring till varför svenska väljare är besatta av (s.k. GAL/TAN-) frågor om identitet, livsstil och moraliska värderingar. Förklaringen tillhandahålls av Jens Rydgren, professor i sociologi på Stockholms universitet. Så här refererar Söderholm Rydgrens resonemang:

“På grund av globaliseringen av ekonomin, internationella avtal, självständiga riksbanker osv. finns inte utrymme att bedriva en nationell ekonomisk politik. Det har lett till en konvergens mellan [de politiska] partierna […] i socioekonomiska frågor. Oavsett vem som har makten måste de föra cirka samma ekonomiska politik. Eller mycket mer samma än vad som var fallet för 50 år sedan, då spännvidden mellan höger och vänster i ett parlament kunde vara mycket större. […]

De marginella skillnaderna mellan högerekonomisk politik och vänsterekonomisk politik är inte nog för att veva igång media och väljare. […] Och det som händer då, när vi inte har ekonomin att bråka om, det är […] att vi och media […] bråkar om det som finns kvar, som går att påverka [dvs. GAL/TAN-frågor]” (05:49-08:33).

Mot detta invänder Söderholm att en annan sak “som har skett under […] tidsperioden som [Rydgren] pratar om, är ju att invandringen har kommit. Och den har inte funnits förr på alls något liknande sätt” (12:30-12:46). Söderholm motiverar invändningen genom att referera till den artikel på hemsidan Vox, i vilken Zack Beauchamp (2016-09-19) driver tesen att (en allt mindre privilegierad statusgrupps) “ilska över invandrare erbjuder den bästa förklaringen vi har till varför intoleranta krafter för tillfället är på frammarsch i västvärlden”, dvs. varför GAL/TAN-konfliktens TAN-sida existerar (min översättning).

Som Söderholm (2016-10-19, 13:00-13:10) påpekar, utesluter Rydgrens och Beauchamps förklaringar inte nödvändigtvis varandra. För, om högerradikala partiers väljare t.ex. “hade känt mer makt att påverka landets ekonomiska utveckling, kanske de hade brytt sig mindre om att odla sin xenofobi”.

Det som enligt mig saknas i både Rydgrens och Beauchamps resonemang, är ett begrepp om de folkliga vänsterrörelser som dykt upp de senaste åren, och som i allra högsta grad, men inte uteslutande, driver fördelningspolitiska frågor. Jag tänker på de rörelser som utgörs och leds av t.ex. Bernie Sanders i USA, Syriza i Grekland, Jeremy Corbyn i Storbritannien och Podemos i Spanien. Ett begrundande dessa rörelsers existens och relativa framgång, och av det faktum att Sverige än så länge saknar en motsvarighet till dem, kan förbättra Rydgrens, och delvis undergräva Beauchamps resonemang. I mitt nästa inlägg kommer jag att föreslå hur.

Resten av detta inlägg är en replik på de invändningar mot mitt förra inlägg i aktuell diskussion (2016-09-16), som Ola Söderholm och Liv Strömquist för några veckor sedan presenterade i Lilla drevet, avsnitt 120 (2016-09-21).

Kort resumé

I inlägget Svar till Ola Söderholm i Lilla drevet, avsnitt 118 försöker jag förklara GAL/TAN-konflikten genom hänvisning till konfliktdeltagares (osäkra) arbetsmarknadsposition. Jag definierar arbetsmarknadsposition som villkorad av resursen kunskap. Sedan fastslår jag att de som gemensamt äger en viss sorts (mer eller mindre säljbar) kunskap, därmed också delar ekonomiskt intresse av att kontrollera utbudet av och efterfrågan på den (dvs. kontrollera kunskapens säljbarhet).

För att relatera fördelningen av kunskap till GAL/TAN-konfliktens deltagare, refererar jag till en statistisk undersökning. Den visar att (GAL-) partier som MP och FI, får oproportionerligt stort stöd från högskoleutbildade tjänstemän inom hälso- och sjukvård, utbildning, socialt arbete och kultur/media. Den visar också att (TAN-) partier som SD, får oproportionerligt stort stöd från tillverkningsarbetare, hantverkare och småföretagare, vilka i regel inte har läst på högskolan (Oesch 2012, s.31).

Uppgifterna om konfliktdeltagares yrkesslag informerar i de högskoleutbildade GAL-anhängarnas fall om vilka slags högskoleutbildning de innehar. På basis av denna information urskiljer jag i det förra inläggets resonemang bland högskoleutbildade GAL-anhängare[1] undergruppen “humaniora- och samhällsvetarakademiker”. Med denna term åsyftar jag akademiker vars utbildning antingen uteslutande förmedlat allmänna teoretiska kunskaper, eller också, i den utsträckning den även förmedlat bestämda yrkeskunskaper, svårsålda sådana – t.ex. mediearbetar- och konstnärskunskaper. Hädanefter kommer jag att kalla denna GAL-undergrupp för prekariatet-akademiker.

Söderholms första invändning

Att ovannämnd urskiljning av prekariatet-akademiker implicit sorterar in resten av de högskoleutbildade GAL-anhängarna i en andra undergrupp, reflekterar jag i det förra inlägget inte särskilt över. Därför figurerar denna andra grupp där endast som en ej namngiven ‘övrigt-grupp’. Det är denna övrigt-grupp som Ola Söderholm (Lilla drevet 120, 2016-09-21, 42:01-42:28), i en invändning mot mitt resonemangs huvudtes, med påståendet “många [GAL-anhängare] arbetar väl … som sjuksyrror”, refererar till. Som påståendet gör gällande, har övrigt-gruppens medlemmar på högskolan främst förvärvat lättsålda yrkeskunskaper, som hur man botar patienter eller lär ut matematik till grundskoleelever. Hädanefter kommer jag att kalla dem för yrkesutbildade akademiker.

Distinktionen mellan GAL-undergrupper sker då jag i det förra inlägget refererar till en statistisk undersökning som visar att prekariatet-akademiker av alla svenska akademiker har klart osäkrast arbetsmarknadsposition[2]. Samma undersökning visar att yrkesutbildade akademiker av alla svenska akademiker har säkrast arbetsmarknadsposition[3].

Förutom logiskt konsekvent är Söderholms invändning alltså grundad i fakta. Invändningens kärna är denna: Eftersom många GAL-anhängare har säker snarare än osäker arbetsmarknadsposition, så kan osäker arbetsmarknadsposition inte förklara positionering i GAL/TAN-konflikten.

Replik 1

Till replik föreslår jag nu, här i detta inlägg, en distinktion i handlingen GAL/TAN-positionering, mellan offentlig och anonym.

Att skriva en krönika mot diskriminering är exempel på offentlig positionering (snarare än anonym); att läsa krönikan och trycka på “gilla” är mindre offentligt (och mer anonymt); att svara att man sympatiserar med MP i en väljarundersökning, eller faktiskt rösta på MP i riksdagsvalet, är exempel på positioneringar som i regel är inte är offentliga alls (utan helt anonyma).

Jag föreslår vidare att prekariatet-akademiker tenderar att vara mer offentliga med sina moralpolitiska positioner än sina yrkesutbildade meningsfränder. Att de båda undergrupperna förhåller sig till varandra ungefär som producenter och konsumenter av analyser och ställningstaganden. Två omständigheter som gör detta förslag rimligt är:

  1. Prekariatet-akademikerna är bättre än de yrkesutbildade på att hantera, dvs. argumentera för och/eller ge konstfullt uttryck åt, en teoretisk position (som GAL-positionen i GAL/TAN-konflikten). Det är precis det som de till skillnad från de senare under högskolestudierna har fått öva sig i. På många av de högskolekurser som prekariatet-akademikerna läst, har innehållet utgjorts av just GAL/TAN-frågor.
  2. Genom att offentligt positionera sig som bärare av GAL-åsikter, förbättrar prekariatet-akademikerna sina möjligheter att få de kultur-, medie- och forskningsuppdrag och tjänster som de söker. De yrkesutbildade akademikerna å sin sida, saknar sådana motiv.

Om det är som jag föreslår, att det ena lägret i den faktiska, manifesta GAL/TAN-konflikten, utgörs av en undergrupp prekariatet-akademiker, för vilka offentligt deltagande i konflikten är detsamma som möjlighetsskapande användning av den kompetens de förvärvat på högskolan[4], och att medlemmarna i den andra undergruppen mest ser på och håller med, blir en slutsats att svenska väljare i allmänhet inte är så besatta av GAL/TAN-frågor som det ofta verkar.

De som avstår från att offentligt delta i konflikten investerar inte sin trovärdighet i den, och är alltså inte särskilt hårt bundna vid den.

Revideringar

Delvis mot bakgrund av ovan, och delvis av andra skäl (se nedan), måste vissa av det förra inläggets påståenden revideras.

Det förra inläggets resonemang innehåller bland annat en tvetydighet.

Å ena sidan säger jag att en offentlig GAL-positonering är effektiv i konkurrensen om jobb som prekariatet-akademiker tvingas ta[5]. Å andra sidan säger jag att samma handling är effektiv i konkurrensen om jobb som prekariatet-akademiker försöker få[6].

Det förra påståendet är fel och ska helt enkelt bortses från. Det senare är inte riktigt lika verklighetsfrånvänt, men måste bearbetas i två relaterade bemärkelser.

Det senare påståendet

För det första utgörs prekariatet-akademikerns konkurrens om jobb inom statsförvaltning, akademi och kultur/media, dvs. jobb som hon eller han försöker få, inte av arbetssäljare med högst gymnasieutbildning. Vid ansökan till dessa jobb är kandidatexamen i t.ex. filmvetenskap i regel ett lägstakrav. Konkurrensen om de jobb prekariatet-akademikern försöker få utgörs alltså främst av andra prekariatet-akademiker[7].

Det betyder att mekanismen kontroll av utbud och efterfrågan på en ekonomisk resurs inte bara är verksam i relationen mellan två stora grupper (mellan prekaritatet-akademiker och icke-akademiker) utan också i relationer mellan mindre grupper inom GAL-lägret, och i relationer mellan enskilda, isolerade prekariatet-akademiker.

Denna beskrivning av situationen i GAL-lägret tar hänsyn till de observerbara interna konflikter som gång på gång uppstår inom detsamma. Den tar hänsyn till att den nya vänstern är så sekteristisk.

Söderholms andra invändning

Ovannämnt leder, för det andra, in på frågan vilket medvetet beslut som ligger bakom handlingen att offentligt, inför alla sina vänner, kolleger och släktingar, ta en bergfast GAL-position. I mitt förra inlägg skriver jag att GAL-anhängarens “medvetna avsikt” med att göra det är “att göra världen mer rättvis”, men att samma handling också är “en omedveten ansats att kontrollera utbud av, och efterfrågan på”, dess utförares svårsålda akademiska kompetens.

Så “att alltid när nån argumenterar för en viss politik, så har den motiv den inte är medveten om själv”. Så “att alla ljud den gör med sin mun, bara handlar om att skydda och förstärka sin sociala förslutnings intressen”, förtydligar Söderholm i Lilla drevet avsnitt 120 (40:24-40:37), och implicerar genom den absurditet som därmed synliggörs en invändning.

Som alternativ föreslår han “att man kan tänka sig att motiven för FI:are och liknande ofta är omedvetna, men att det mer handlar om psykologiska behov än ekonomiska. [Om] känslan av att få tillhöra en grupp och så vidare” (41:36-41:50). Och Liv Strömquist är med påståendena “jag tror jättemycket på den där grejen att folk gör saker för att de vill ha kompisar. Jag tror att det är en superstark mänsklig drivkraft” (42:58-43:08) inne på samma spår.

Replik 2

Till replik vill jag först och främst backa tillbaka från allt innehåll i mitt förra inlägg, som antyder eller säger rakt ut att GAL/TAN-konfliktens offentliga deltagare omedvetet handlar på vägnarna av en formell intresseorganisation (“social förslutning”) av samma slag som Sveriges läkarförbund[8]. Det gör de uppenbarligen inte. I det förra inläggets resonemang föreslår jag att respektive sida i GAL/TAN-konflikten är på väg att bli en sådan[9]. Att det, ur den röra som konflikten i dag är, kommer att bildas formella intresseorganisationer för t.ex. humanioraakademiker.

Vid närmare eftertanke verkar sistnämnt osannolikt. Inte minst eftersom sådan organisering kräver att de potentiella medlemmarna går med på att ignorera alla de egenskaper (kön, hudfärg, födelseland, trosbekännelse, sexualitet, etc.) som skiljer dem åt; och att ett sådant ignorerande skulle stå i direkt motsättning till den nya vänsterns ideologi (vilken, som bekant, uppmanar till kontinuerligt sökande efter olikheter mellan människor).

Mot bakgrund av distinktionen mellan offentlig och anonym GAL-positionering föreslår jag, här i detta inlägg, i stället att kopplingen mellan att offentligt positionera sig som GAL och ökade chanser till det slags jobb som många av prekariatet-akademikerna försöker få, är uppenbar för vissa av dem, och att dessa därmed agerar utifrån ett omedelbart ekonomiskt motiv. Dock alltså inte som samarbetande grupp, utan som sinsemellan konkurrerande undergrupper och individer.

För andra prekariatet-akademiker verkar det omedelbara motivet till offentlig positionering vara kopplat till deras inblandning i den medvetna kamp om formella och informella politiska rättigheter mellan olika statusgrupper, som Beauchamp (2016-09-19) använder för att förklara TAN-anhängares framträdande i USA och Europa. Det är i denna kamp som en krönika mot diskriminering kan ha som motiv “att göra världen mer rättvis”. Som Liv Strömquist påpekar i Lilla drevet, avsnitt 120, är det dock svårt att isolera detta slags motiv från det ekonomiska:

”[…] Om vi tar feminismen som social rörelse till exempel. Det är klart att det finns ett uttalat motiv; till exempel [i en situation där] jag är feminist, vill skrika ’skaffa en analys’ till människor, [och] skriker det till, till exempel Sveriges radio: ’Jag vill att det ska vara hälften kvinnor på den här arbetsplatsen.’ Ja det innebär ju också att jag kan jobba där […]. Så […] det är väl självklart att det finns ett materiellt intresse i feminism till exempel, eller ett sånt slags intresse också” (40:46-41:30, min kursivering).

Vidare håller jag med Söderholm och Strömquist om att det i den mån individens motiv är omedvetna, nog ofta handlar om behov av bekräftelse från människor i hans eller hennes umgängeskrets. Men, som jag i åtminstone ett av det förra inläggets påståenden antyder[10], är individers umgängeskretsar inte slumpmässigt sammansatta. De som t.ex. går prekariatet-utbildningar tillsammans fortsätter ofta att umgås efter examen. Och därmed kan man anta att det finns ett samband mellan a) andelen prekariatet-akademiker i varje prekariatet-akademikers umgängeskrets och b) varje prekariatet-akademikers benägenhet att positionera sig offentligt.

Inte heller sistnämnda, omedvetna, psykologiska/existentiella motiv, kan dock helt isoleras från de statusmässiga och ekonomiska. Ett väl utfört jobb i t.ex. den gemensamma kampen om politisk status leder ju rimligen också till bekräftelse från ens medkämpar.

Slutsats

De individuella motiven till handlingen offentlig GAL/TAN-positionering varierar och är svåra att skilja från varandra. Men, givet giltigheten i kontrasterandet av denna handling mot dess anonyma motsats, och hos påståendena att den förra formen på GAL-sidan framstår som en möjlighet främst för prekariatet-akademiker; och som en risk (för förlorad trovärdighet bland kolleger, vänner och släktingar) främst för yrkesutbildade akademiker, finns fog för slutsatsen att osäker arbetsmarknadsposition utgör åtminstone halva förklaringen till den faktiska, manifesta GAL/TAN-konfliktens existens (oberoende av alla varierande och sammanblandade individuella motiv).

Ett sätt att pröva hållbarheten i detta resonemang är att undersöka om uppdelningen i offentlig och anonym är relevant också bland icke-akademikerna på TAN-sidan av konflikten, och i sådant fall hur[11]. Skulle det t.ex. kunna förhålla sig så, att de som tar en offentlig TAN-position är egen- och småföretagare med god ekonomi, men försämrad (osäker, hotad) position i en kulturell statusordning, och att de som är anonyma med samma position tillhör den traditionella arbetarklassen, vilken är mer hotad på arbetsmarknaden, men p.g.a. invandring upplever en förbättrad position i samma statusordning? Mer om detta i nästa inlägg.

Fotnoter

[1] Där refererade till som “FI-anhängare”.

[2] År 2012 arbetade 28 respektive 25 procent av Sveriges konst/medie- och humanioraakademiker i yrken som kräver högst gymnasieutbildning, och arbetslösheten inom samma grupper var 9,6 respektive 8,7 procent (Saco 2015, s.68).

[3] År 2012 var arbetslöshetsnivån för personer utbildade i socialt arbete och omsorg, utbildning, och hälso- och sjukvård 1,7; 2,3 respektive 1,7 procent. I samma grupper var procentandelen med jobb som endast kräver gymnasieutbildning cirka 9, 7 och 6 (Saco 2015, s.40, s.68).

[4] Med “kompetens” menar jag svårsålda (teoretiska och praktiska) sakkunskaper och ett förfinat sätt att prata, tänka och uppfatta världen på.

[5] Dels skriver jag att “FI-anhängares” (prekariatet-akademikers) position i GAL/TAN-konflikten har “olikhet i resursinnehav i konkurrensen om jobb med folk som endast har gått i gymnasiet” till ekonomisk förutsättning. Med “jobb” menar jag här de “yrken som kräver högst gymnasieutbildning”, i vilka en fjärdedel av prekariatet-akademikerna efter studierna som nämnt hamnar (Saco 2015, s.68). Alltså jobb som butiksbiträde, servitör, brevbärare, etc.

[6] Dels skriver jag att (offentliga) GAL-positioneringar, som den att “för sina akademikerkompisar på instagram [lägga] upp ett foto på sig själv iklädd hijab” är “en omedveten ansats att kontrollera utbud av, efterfrågan på”, en kandidatexamen i något av prekariatet-akademikerns ämnen, t.ex. filmvetenskap.

Hur då “kontrollera … efterfrågan på” en kandidatexamen i filmvetenskap? Jag menar att “arbetsgivare inom offentlig sektor och kulturliv” (vilka anställer folk till jobb som journalist, kommunikatör, utredare, forskare, etc.), genom att observera filmvetarens offentliga GAL-positioneringar – i vilka den senare demonstrerar innehav av den akademiska kompetensen, kommer att tänka ‘humanioraakademiker är bättre arbetskraft än folk som endast har gått ut gymnasiet’.

[7] Inom arbetsmarknadssegmentet kultur/media utgörs konkurrensen ibland också av personer med högst gymnasieutbildning. Dock rör det sig då inte om vanliga, anonyma sådana, utan om offentliga, dvs. artister. Inversionen av den offentliga akademikern är den akademiska artisten (artister från medelklassen med medelklasspublik, som har approprierat de normkritiska formerna). Inom detta arbetsmarknadssegment kan, vid ansökan till vissa uppdrag och tjänster, ett välkänt namn kompensera för avsaknad av högskolepoäng.

[8] En formell organisation dvs., som är avsiktligt grundad och bevarad för att, genom medvetet utövad kontroll av utbudet av, och efterfrågan på, sina medlemmars delade resurs, maximera priset på densamma (se förra inläggets definition av social förslutning).

[9] Jag skriver att “[o]fta brukar en social förslutning, dvs. medveten och organiserad kontroll av en ekonomisk resurs, och den materiella vi- och dom-situation den innebär, både föregås och efterföljas av identitetsskapande föreställningar om vilka klassituationens/förslutningens medlemmar respektive icke-medlemmar är”. Vidare skriver jag att “[d]är det finns social förslutning finns det identitetsskapande”, samt att “de som aktivt deltar i identitetskonflikten, därmed själva ägnar sig åt identitetsskapande”. Med detta menar jag att GAL-deltagarna i GAL/TAN-konflikten är på väg att bli medvetna om sig själva och det som enar dem (deras svårsålda akademiska kompetens), och att de därmed är på väg att bilda en social förslutning.

Jag håller dock med om att den distinktion mellan medvetna och omedvetna motiv som jag med ogenomtänkta uttryck som “medvet[en] avsikt” och “omedveten ansats att kontrollera” lite längre ner i samma text gör, inbjuder tolkningen att offentliga GAL-anhängare omedvetet agerar för att skydda en redan existerande social förslutning för konst/medie- och/eller humanioraakademiker. Det är den tolkningen som Ola Söderholm i Lilla drevet avsnitt 120 redovisar och invänder mot.

[10] T.ex. det som säger att “[g]raden av täthet i [den gemenskap som prekariatet-akademikerna bildat på campus], är graden i vilken de bekräftar varandras nya [GAL-präglade] världsbild och samtidigt stämplar sättet som de [före högskoletiden] uppfattade och uttalade sig om världen på som fördomsfullt”.

[11] Som Ola Söderholm genom referatet av Beauchamps artikel i Lilla drevet avsnitt 120 (2016-09-21) invänder, är mina slutsatser om TAN-anhängarna i det förra inlägget (2016-09-16) förhastade.

Referenslista

Beauchamp, Zack (2016-09-19). White riot. På: http://www.vox.com/2016/9/19/12933072/far-right-white-riot-trump-brexit

Lilla drevet (2016-09-21). 120. Woke. På: http://podcasts.nu/avsnitt/lilla-drevet/120-woke

Lilla drevet (2016-10-19). Bob Dylan. På: http://podcasts.nu/avsnitt/lilla-drevet/124-bob-dylan

Lindberg, Anton (2016-09-16). Svar till Ola Söderholm i Lilla drevet, avsnitt 118. På: https://denpolitiskaklassen.wordpress.com/2016/09/16/svar-till-ola-soderholm-i-lilla-drevet-avsnitt-118/

Oesch, Daniel (2012) “The class basis of the cleavage between the New Left and the radical right: an analysis for Austria, Denmark, Norway and Switzerland.” I: Class Politics and the Radical Right, red. Jens Rydgren. London: Routledge. 31-51. På: http://people.unil.ch/danieloesch/files/2014/05/Oesch_2012_Cleavage_NewLeft_PopulistRight_Proofs_Routledge.pdf

Saco (2015). Akademikers arbetsmarknad. Vilka är de och hur går det för dem? På: http://www.saco.se/globalassets/saco/dokument/rapporter/2015-akademikers-arbetsmarknad.pdf

Advertisements

Etablissemangets självtillit

“Sverigedemokrater litar mindre på andra”. Så lyder rubriken på en DN-artikel från i våras (2016-03-09). Artikeln är ett referat av en “unik forskningsrapport”, som handlar om “hur värderingar, människosyn och andra psykologiska faktorer påverkar hur svenskar röstar”.

Enligt de forskningsresultat som lyfts fram i DN, “har svenskar i allmänhet ganska stor tillit till andra människor”. “[M]en”, får läsaren veta, “ett partis sympatisörer bryter av mot den bilden och sticker ut”.

“Av vår rapport framgår att sverigedemokrater som grupp har en lägre grad av tillit till människor i allmänhet, till politiker och till riksdagen. De tycker inte heller att det är lika viktigt att leva i en demokrati som andra partiers väljare, säger Maria Sandgren” till DN:s Thomas Lerner.

Sandgren är lektor i psykologi på Södertörns högskola, och har lett arbetet med rapporten. Vid sin sida har hon haft Henry Montgomery, professor emeritus i psykologi på Stockholms universitet. Så här uttalar sig Montgomery om forskningsresultaten:

“De som föredrar Sverigedemokraterna har som grupp en restriktiv syn på flyktingar och är mer främlingsfientliga. Kanske finns det en rasistisk syn hos en del av partiets sympatisörer, men grundbulten är ändå en negativ människosyn och en bristande tillit till andra.”

Forskningsrapporten

Jag har läst forskningsrapporten i fråga. Nedan beskriver jag först hur forskarna har gått tillväga för att producera de resultat som presenteras i DN. Sedan pekar jag ut de mest uppenbara av den överväldigande mångfald brister som genomsyrar Sandgrens och Montgomerys tillvägagångssätt, och som omintetgör det intellektuella värdet av deras resultat.

Rapporten heter Varför röstar vi som vi gör? och ingår i ett större forskningsprojekt med inriktningen psykologi och politik. Projektets uttalade syfte är “att gå ett steg bakom ställningstaganden i olika aktuella politiska frågor och söka efter mer djupliggande förklaringsfaktorer till människors partisympatier”.

Med “djupliggande förklaringsfaktorer” menar forskarna “tillit till människor och politiker, demokratisyn, livstillfredsställelse, människosyn, föreställningar om etnicitet, syn på livet och samhället, basala värderingar och politiska värderingar.”

Enkätundersökningen

För att undersöka hur “tillit till människor och politiker” förhåller sig till partisympati, bad forskarna ett urval av röstberättigade svenskar svara hur mycket, på en skala mellan 1 och 10, de höll med om påståenden som sa: 1) att det går att lita på människor i allmänhet; 2) att det går att lita på riksdagen; 3) att det går att lita på politiker. Sedan räknade forskarna ut genomsnittspoäng för respektive partis sympatisörer och gjorde jämförelser.

Vid undersökningen av samband mellan “människosyn” och partisympati, bestämde Sandgren och Montgomery att den som höll med om påståenden som “Människor borde alltid älskas, eftersom de vill och behöver bli älskade”, och “Människor är innerst inne goda”, hade en humanistisk människosyn, och att den som inte höll med hade en normatisvistisk människosyn.

För att undersöka hur “föreställningar om etnicitet” förhåller sig till partisympati, bad forskarna bl.a. sina respondenter ange hur mycket, på en skala mellan 1 och 5, begreppet “Genuint svensk medborgare” överensstämmer med påståenden som “Att man är född i Sverige” och “Att man pratar svenska helt utan brytning”.

Resultaten

Som nämns i DN-artikeln kom Sandgren och Montgomery fram till att “SD-sympatisörer […] kan sägas skilja sig kvalitativt från andra sympatisörer genom att de avviker framför allt med avseende på tillit, människosyn och en exkluderande syn på svenskhet” (Montgomery, Sandgren, Gustafsson & Dimdins 2016, s.31).

Min kritik

Nu vill jag fråga Sandgren och Montgomery: Hur kan ni påstå att grad av tillit till människor i allmänhet, riksdagen och politiker förklarar varför vissa röstar på SD och andra inte? SD är ju ett parti som säger rakt ut att bara vissa kategorier av människor går att lita på, och att det politiska etablissemanget är korrupt.

Och vidare, varför skulle en SD-sympatisör hålla med om utopisk-liberalt flum som “Människor är innerst inne goda”? Att sådant som godhet skulle vara en universell mänsklig egenskap, snarare än avhängig medlemskap i en partikulär kultur, motsäger ju omedelbart den idé SD företräder.

Slutligen, hur kan ni påstå att “en exkluderande syn på svenskhet” förklarar varför vissa personer sympatiserar med SD? Också det ligger ju (uppenbarligen!) i partisympatins natur.

En förenklande sammanfattning av min kritik, i förhoppning om att till och med ni, Maria Sandgren och Henry Montgomery, ska förstå vilket intellektuellt haveri er forskningsrapport är:

  • Att be SD-sympatisören ta ställning till era tillitspåståenden är detsamma som att fråga SD-sympatisören vilket parti han sympatiserar med.
  • Att be SD-sympatisören ta ställning till era människosynspåståenden är detsamma som att fråga SD-sympatisören vilket parti han sympatiserar med.
  • Att be SD-sympatisören ta ställning till era “föreställningar om etnicitets”-påståenden, är detsamma som att fråga SD-sympatisören vilket parti han sympatiserar med.

Falska gränsdragningar och etablissemangets självtillit

Sandgrens och Montgomerys rapport är meningslös rakt igenom. Detta eftersom Sandgren och Montgomery har arbetat utifrån ett falskt grundantagande. Grundantagandet går att identifiera i beskrivningen av forskningsprojektets syfte, dvs. “att gå ett steg bakom ställningstaganden i olika aktuella politiska frågor och söka efter mer djupliggande förklaringsfaktorer till människors partisympatier”. Sandgren och Montgomery antar alltså att partisympati bestäms av “ställningstagande i olika aktuella politiska frågor”[1], och att sådana ställningstaganden i sin tur bestäms av ett “mer djupliggande” komplex av psykologiska förklaringsfaktorer, dvs. sådant som tillit, människosyn och åsikter om svenskhet. Därmed lämnas inget utrymme åt att t.ex. åsikter om svenskhet har direkt inverkan på partisympati, vilket de såklart ofta har.

Med andra ord kan man säga att Sandgren och Montgomery gör en falsk gränsdragning, mellan åsikter och andra åsikter. Att detta leder till meningslösa slutsatser är uppenbart, men varför har meningslösheten inte hejdat dem? Varifrån kommer självtilliten de uppvisar när de, i stället för att generat låta de värdelösa frågeformulären gå genom dokumentförstöraren, skriver “unik forskningsrapport” i ett pressmeddelande och mejlar det till DN? Och varför vidarebefordrar DN-journalisten Thomas Lerner okritiskt Sandgrens och Montgomerys dumheter till DN:s läsare?

Mitt svar är att forskarnas och DN:s respektive intressen här sammanblandas och finner uttryck genom en och samma ideologi. Forskarnas intresse är publicitet. DN:s är vetenskaplig kredibilitet. Ideologin är den utopisk-liberala, som tillhandahåller vaga föreställningar om fenomen som tillit[2] och humanism för att ställa “goda” liberaler mot “onda” reaktionärer och fundamentalister (SD-sympatisörer), i en konflikt vars faktiska funktion är att alstra klick och forskningsanslag, och bekräfta DN-prenumerantens självbild.

När forskare och journalister på detta sätt visar gränslös tillit till varandra, och gör gemensam sak i opposition mot den växande skara människor som på goda grunder har slutat lita på deras institutioner, uppträder de som medlemmar av en och samma politiska klass. Den verkliga konflikt som denna klass, vilken även omfattar chefer inom statsförvaltning, politik och näringsliv (se förra veckans inlägg), med sitt prat om humanism döljer, står mellan den själv och resten av Sveriges befolkning (medelklass såväl som arbetarklass, infödd såväl som invandrad).

Slutkommentar

Sandgrens och Montgomerys falska gränsdragning mellan åsikter och åsikter, står i ömsesidig orsaksrelation till en falsk gränsdragning mellan “humanister” och “normativister”. Den senare döljer den verkliga gränsdragning, mellan etablissemang och folk, som fungerar bestämmande på fördelningen av politisk makt i det svenska samhället.

Fotnoter

[1] Exakt vad Sandgren och Montgomery menar med “olika aktuella politiska frågor” anger de inte.

[2] Så här motiverar forskarna beslutet att ställa enkätfrågor om tillit: “Tillit till människor i allmänhet, till politiker och till politiska institutioner har tidigare visat vara fundamentala faktorer för hur väl samhällen fungerar” (s.19). De menar alltså att, så länge folk blint litar på sina politiska makthavare, så kommer samhället att fungera väl. De måste syfta på auktoritära samhällen, för denna motivering är antidemokratisk till sin natur.

Referenslista

Dagens nyheter (2016-03-09). Sverigedemokrater litar mindre på andra. På: http://www.dn.se/insidan/sverigedemokrater-litar-mindre-pa-andra/

Montgomery, H., Sandgren, M., Gustafsson, P., Dimdins, G. (2016). Varför röstar vi som vi gör? Rapport från forskningsprojektet POLOR vid Södertörns högskola. På: http://www.sh.se/p3/ext/res.nsf/vRes/inst_f_samhallsvetenskaper_forskningsprojektet_polor_sh_160310_pdf/$File/Forskningsprojektet_POLOR_SH_160310.pdf

Vad är den politiska klassen? Varför existerar den?

I det 41:a avsnittet av podden Magister (2016-08-20), samtalar Johannes Nilsson och K Svensson med vänsteraktivisten och journalisten Kim Fredriksson. Fredriksson driver sajten aktuelltfokus.se, som han kallar för vänsterns Avpixlat. Samtalet i podden handlar om det samtida politiska klimatet, bl.a. om hur konflikter om invandring gynnar olika främlingsfientliga partier runtom i Europa. I samband med detta undrar Svensson: “vilken fråga skulle kunna vara vänsterns invandrarfråga?”. Fredriksson svarar att “vi måste titta på korruptionen i Sverige i dag”. Svensson håller med och konstaterar att vänstern inte lyckats göra korruptionsfrågan potent (33:48-34:21).

Det här inlägget syftar till att underbygga påståendet att det offentliga livet i Sverige i dag genomsyras av korruption. Först kommer en sammanfattning av resonemang om relationen mellan korruption och den svenska offentlighetens form, som sociologen Apostolis Papakostas för i sin bok Misstro, tillit, korruption (2009). Sedan kommer några kommentarer.

Korruption

Ordet korrupt betecknar en egenskap i en social enhet av minst tre relaterade individer: två som genomför ett regelvidrigt utbyte och en tredje som förlorar på att så sker.

I kapitlet Tillit, korruption och samhällsorganisation gör Papakostas (2009, s.117-137) en distinktion mellan 1) iögonfallande korruption; och 2) sofistikerad korruption. Han fastslår att den förra formen “äger rum i gränssnittet mellan organisationer och allmänheten” (som när en tulltjänsteman tar emot pengar för att släppa en cigarettsmugglare över statsgränsen); och att den senare formen – vilken är den han i kapitlet söker avtäcka förutsättningarna för – i regel äger rum i utbyten mellan företrädare för olika organisationer, från olika offentliga sfärer.

Åtskilda sfärer

I en modern stat går det offentliga livet att indela i tre olika sfärer: stat, näringsliv och politik. Staten utgörs av myndigheter som sysslar med att tillämpa lagar och regler, näringslivet av företag som ägnar sig åt ekonomiskt utbyte, och den politiska sfären av partier vars existensberättiganden är att representera olika samhällsgruppers ekonomiska och kulturella intressen.

Mellan år 1870 och 1980 ungefär, var ovannämnda sfärer i Sverige nästan helt åtskilda. Dessutom var de organisationer som utgjorde respektive sfär i regel så pass stora att de själva kunde tillhandahålla de stödfunktioner som varje organisation behöver för att upprätthålla sin kärnverksamhet[1].

Sfärernas åtskildhet och organisationernas självtillräcklighet innebar att utbyten mellan organisationer var ovanliga och därmed blev synliga när de väl ägde rum. Att i personligt syfte utnyttja det relativt stora handlingsutrymme och den relativa avsaknad av internkontroll som definierar positionerna högst upp i varje formell organisations beslutshierarki, var därmed förbundet med stora risker för positionernas innehavare, och förebyggde på så sätt korruption: “Den sociala differentieringen [mellan sfärer] och de tydliga organisationsgränserna som den medförde, fungerade […] som en kontrollmekanism ingjuten i samhällsstrukturen” (Papakostas 2009, s.133).

New Public Management

Den svenska statens utveckling sedan 1980-talet utmärks av två drag. Det ena är decentralisering och består i att stora organisationers enheter bryts ut och bildar egna mindre organisationer, som var och en renodlar skötseln av ett specifikt verksamhetsområde. Det andra kan benämnas marknadisering, och består i att framförallt statliga myndigheter, genom vagt formulerade verksamhetsmål, och grova mått på måluppfyllelse, förmås agera som företag på en marknad, dvs. konkurrera sinsemellan och med privata företag om medel för att hålla igång sin verksamhet[2].

Decentraliseringen och marknadiseringen, vilka utgör essensen i det som brukar kallas New Public Management, har ökat handlingsutrymmet för positionsinnehavarna högst uppe i offentliga organisationer. Förutom att de regler, som förr begränsade dessa chefers handlingsutrymme, i dag är ersatta av vaga verksamhetsmål[3], måste varje chef numera dessutom, för att upprätthålla sin organisations kärnverksamhet, med tillbörlig handlingsfrihet hantera en massa utbytesrelationer till andra organisationers chefer.

Personliga kontaktnätverk

Baserat på erfarenheter som många av oss delar, av att på arbetet möta kolleger som sedan blir ens vänner utanför arbetet – med allt vad detta innebär i termer av informella tjänster och gentjänster, kan vi utgå från att de chefer från olika organisationer och sfärer, som i dag har till arbetsuppgift att interagera och sluta avtal med varandra, också de blir vänner. På stommen av formella relationer mellan organisationer, bildas alltså ett personligt kontaktnätverk mellan relationernas förvaltare.

Personliga kontaktnätverk förmedlar sina medlemmar resurser som arbetstillfällen och information (på basis av vilken ekonomiska beslut kan fattas). Det faktum att cheferna i olika offentliga sfärers organisationer tillsammans bildar ett sådant nätverk, gör var och en av dem efterfrågade av framförallt företag i näringslivet[4].

Sammanfattande kommentarer

Genom möjliga och faktiska byten mellan chefspositioner inom politiska partier/församlingar, myndigheter och företag, upplöses gränserna mellan dessa  organisationers olika sfärer. Gränsupplösningen påskyndar och påskyndas av en annan gränsupplösning – den mellan informellt (personlig roll) och formellt (offentlig roll)[5].

De gamla gränsernas upplösning är samtidigt framträdandet av en annan. Det handlar om gränsen mellan de olika offentliga organisationernas ägare (företagens aktiesparare, statens skattebetalare, partiernas medlemmar) och deras ledningar (VD:ar, generalsekreterare, partieliter). I och med identifieringen av denna gräns, finner man ett argument för att de organisationsledare som, i stället för att försöka återupprätta de gamla, korruptionsförebyggande gränserna mellan offentlighetens sfärer, med själviska handlingar[6] bidrar till deras upplösning, förtjänar att möta moralistisk ilska från den majoritet organisationsmedlemmar som förlorar på att så sker.

Ledarna inom den svenska offentlighetens organisationer möter i dag helt enkelt en massa motiv till att sluta handla i sina organisationers bästa. De av dem som ger efter bildar det jag vill kalla den politiska klassen[7].

Misstro och tillit

Förutom korruption handlar Papakostas bok om tillit. Enkätundersökningar brukar visa att skandinaver i större utsträckning än människor från jämförbara regioner håller med om påståendet att det går att lita på de flesta människor. Papakostas kritiserar de teorier som söker förklara varierande tillitsnivåer med referens till kulturell tradition (t.ex. Robert Putnams och Francis Fukuyamas). Först påpekar han att alla människor i grunden misstror andra – en självklarhet som t.ex. kommer till uttryck i att vi låser ytterdörren när vi går hemifrån. Sedan föreslår han att anledningen till att skandinaven säger sig lita på de flesta människor, dvs. människor hon i regel inte har personlig kunskap om, i stället är att hon litar på de opersonliga sammanhang (av incitament- och kontrollstrukturer) som hon till vardags möter främmande människor i. Hon litar t.ex. inte på läraren på basis av kunskap om hans personliga egenskaper, utan på basis av kunskap om de formella organisationer som utbildat och anställt honom. Organisationers incitament- och kontrollstrukturer är mekanismer som tjänar till att omvandla vår grundläggande misstro gentemot andra till tillit.

Men vad händer om organisationerna är opålitliga? Om det sätt som de sedan NPM är formade att fungera på, hela tiden uppmuntrar karriärlystenhet, och dessutom möjliggör för den karriärlystne “att fläta samman flera disparata [organisatoriska] intressen och roller” (Papakostas 2009, s.128)?[8]

P.g.a. de gränsupplösningar som jag i detta inlägg beskriver, är det för de flesta av oss inte längre rationellt att blint lita på offentlighetens organisationer. Nästa veckas inlägg handlar om hur man inom borgerligheten förfasas över skeptiker och försöker stigmatisera dem.

Fotnoter

[1] Som exempel kan man tänka på hur en organisation som SJ under mitten av 1900-talet själv sörjde för den banskötsel, tågreparation, tågstädning, administration etc., som behövdes för att själva tågtrafiken skulle fungera (Nyberg 2011).

[2] I dag är SJ inte en myndighet, utan ett statsägt aktiebolag, och dess stödfunktioner utförs av olika privatägda och offentligt ägda företag (Nyberg 2011).

[3] Målen för dagens SJ AB är uppdelade på en affärsidé: “effektivt och miljövänligt resande”, en vision: “alla vill ta tåget”, och en uppsättning “kärnvärden”: “framåtanda, omtanke och ansvar” (SJ 2012, s.7).

[4] Det som t.ex. skedde när f.d. socialminister Göran Hägglund, och f.d. sjukvårdslandstingsråd i Stockholms läns landsting, Filippa Reinfeldt, häromåret tog jobb på den privata vårdkoncernen Aleris (se Expressen 2015-08-20), var att förmånliga anställningar byttes mot information och personliga kontakter till ledare inom sfärerna stat och politik. Det ligger också nära till hands att se på Hägglunds och Reinfeldts lagbyten som belöningar för de avregleringar och privatiseringar av vårdsektorn som de under sin tid som förtroendevalda genomförde och/eller värnade; och som ett implicit löfte om en lika lönsam karriärväg åt dem av deras f.d. kolleger i riksdagen och landstinget som skulle kunna tänka sig att, på samma sätt som Hägglund och Reinfeldt, hjälpa framtida arbetsgivare i näringslivet att göra privata vinster på kollektiva förluster.

Ett annat exempel på detta slags mellansfärliga utbyte är Lars Arrhenius, f.d. Barn- och elevombud på Skolinspektionen, som numera jobbar på antimobbningsorganisationen Friends – en organisation som i teorin är en stiftelse, men i praktiken fungerar som ett vinstdrivet företag. (Lyssna på Della Sport 2016-06-20, 18:40–29:20; 42:30–53:18, och läs sedan SR 2016-06-28, för en illustration av hur okritiskt public service förhållit sig till denna situation.)

[5] Sättet varpå offentliga personer som Göran Hägglund och Filippa Reinfeldt hela tiden försöker visa oss sina personliga sidor i olika trygga mediala rum (Värvet, DN Lördag, På spåret) är ett symptom på detta.

[6] Handlingar som i regel alltså samtidigt befordrar näringslivets resursplundring av staten.

[7] Politisk eftersom den på ett sofistikerat sätt låter olika organisationers och samhällsgruppers intressen kollapsa i sitt eget. Det går nog att komma på bättre uttryck. Huvudsaken är att vilka helst synonymer som används, används för att ringa in eftergivna organisationsledare i ett “dom”.

[8] Som exempel kan man tänka på hur den biomedicinska forskarvärldens samtida funktionssätt möjliggjorde för Paulo Macchiarini att positionera sig i mitten av ett nätverk som överskred gränserna mellan organisationerna KI, KS, Vetenskapsrådet, Landspitali University Hospital på Island, Krasnodar Clinical Hospital i Ryssland, Harvard Bioscience, The Lancet, m.fl., och på så sätt spela ut organisationernas kontroller mot varandra. (“Macchiarini är pålitlig, han är ju underkastad KI:s internkontroll”, tänkte cheferna på Krasnodar och Landspitali; “Macchiarini är pålitlig, han är ju underkastad Vetenskapsrådets och The Lancets referentgranskningar”, tänkte cheferna på KI, osv.)

Referenslista

Della Sport (2016-06-20). Friends affärsidé (kanske). På: http://podtail.com/podcast/della-sport/166-friends-affarside-kanske/

Expressen (2015-08-20) Göran Hägglund går till privat vårdbolag. På: http://www.expressen.se/nyheter/politik/goran-hagglund-gar-till-privat-vardbolag/

Magister (2016-08-20). Vänsterns Avpixlat. På: https://soundcloud.com/johannes-nilsson-1/avsnitt-41-vansterns-avpixlat

Nyberg, Mikael (2011). Det stora tågrånet. Stockholm: Karneval förlag

Papakostas, Apostolis (2009). Misstro, tillit, korruption – och det offentligas civilisering. Lund: Studentlitteratur

SJ (2012). Årsredovisning och hållbarhetsredovisning. På: https://www.sj.se/content/dam/Beta/pdf/Års-och-hållbarhetsredovisningar/SJ_Ars-och_hallbarhetsredovisning_2012.pdf

SR (2016-06-28). Mobbningen kostar samhället miljarder. På: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6462615

Svar till Ola Söderholm i Lilla drevet, avsnitt 118

I det 118:e avsnittet av Lilla drevet (2016-09-07) frågar Ola Söderholm vilka materiella förutsättningar som ligger till grund för det faktum att svenska väljare är besatta av (s.k. GAL-TAN-) frågor om värderingar, identitet och livsstil. Nedan är mitt förslag till svar.

Ola Söderholms resonemang

Söderholm nämner själv två möjliga relaterade förutsättningar. 1) Ekonomins globalisering[1]. 2) Att svenska lönarbetare i egenskap av medborgare i en rik och relativt jämlik väststat befinner sig högst upp på den hierarkiskt stratifierade globala arbetsmarknaden. Han föreslår också att dessa förutsättningar står i vägen för att ett klassmedvetande ska uppstå hos svenska väljare, vilket i så fall skulle förklara vår besatthet av GAL-TAN (i stället för fördelningspolitik).

Söderholm omtalar situationen som en konflikt mellan intressen. Eller jag tolkar åtminstone meningen ”Man vet inte riktigt vad man har för intressen kanske, eller man har väl i och för sig ändå ett intresse gentemot kapitalisterna, men man är också del av någon slags global överklass på något sätt” (37:14-37:26) så här: Som personer som inte lever av att exploatera andra människors arbetskraft i produktionen av varor och tjänster, delar majoriteten svenskar med den överväldigande majoriteten av jordens befolkning ett objektivt intresse gentemot exploatörerna. Som personer som i handeln med varor och tjänster tjänar på att andra, fattigare och mindre jämlika staters medborgare exploateras hårdare än de, delar denna majoritet svenskar med världens exploatörer ett objektivt ekonomiskt intresse av att låta exploatering i allmänhet fortgå.

Marx och Weber

Genom ovannämnd distinktion mellan intressen aktualiseras två kompletterande klassbegrepp. Det första, vilket är aktuellt i och med urskiljandet av exploatering i produktionen, hör hemma i Karl Marx (2013 [1867]) teori om produktionen av mervärde. Att fortgående exploatering av världens arbetskraft koncentrerar ägandet av världens samlade rikedom till allt färre händer, utgör en av den kapitalistiska ekonomins lagar. Ägarkoncentrationen är dock märkbar endast på en väldigt övergripande nivå, där 62 personer i dag äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans (Oxfam 2016). Liksom ägarkoncentrationsprocessen är den klassuppdelning som den innebär extremt generell, och begreppet om denna uppdelning måste därför kompletteras med ett annat, om man vill förklara partikulära historiska samhällstillstånd och skeenden (som den svenska GAL-TAN-konflikten).

Det kompletterande klassbegreppet, vilket är aktuellt i och med Söderholms urskiljning av skillnader i konsumtion och arbetsmarknadsposition, hör hemma i Max Webers (1946 [1914]) teori om social stratifiering. Enligt Weber handlar klass om att ett flertal människor på varu- eller arbetsmarknaden rent objektivt delar klassituation, dvs. ekonomiskt intresse av att kontrollera tillgången till en gemensam reproducerbar vara[2] (kollektiv resurs). Att så är fallet innebär inte att människoflertalet i fråga nödvändigtvis kommer att agera i sitt intresse. För att så ska ske måste dess medlemmar först bli medvetna om sin delade situation, och organisera sig för att kontrollera tillgången till resursens utnyttjande. Om så sker, bildar människoflertalet det Weber kallar social förslutning – en formell organisation genom vilken medlemmarna försätter sig i en ekonomiskt gynnsam marknadsposition gentemot icke-medlemmar. Den mekanism för värdeskapande som är verksam vid social förslutning är som synes inte exploatering av arbetskraft i produktionen, utan kontroll av utbudet av, och efterfrågan på, en (eller flera) kollektiv(a) resurs(er) på varu- eller arbetsmarknaden.

Givet en vid definition av resurs kan kontroll av utbud och efterfrågan i sociala förslutningar identifieras överallt i samhället. I det globala samhället t.ex., utgör stater sociala förslutningar. Det är just medborgarskap i olika stater – med allt vad detta innebär i termer av skiftande nivåer av arbetsrätt och skattefinansierad välfärd – som bestämmer att den svenske arbetaren tillhör den globala överklassen, och den bengaliske den globala underklassen. Ett annat exempel på social förslutning är Sveriges läkarförbund, som genom påtryckningar på politiker under 1980- och 1990-talen begränsade intaget till läkarlinjen, och därmed uppehöll marknadsvärdet på svenska läkares kollektiva resurs (deras arbetskraft).

Ofta brukar social förslutning, dvs. medveten och organiserad kontroll av en ekonomisk resurs, och den materiella vi- och dom-situation den innebär, både föregås och efterföljas av identitetsskapande föreställningar om vilka klassituationens/förslutningens medlemmar respektive icke-medlemmar är. Denna aktivitet är mest påtaglig bland dem som direkt skulle beröras/berörs av förslutningens existens. Svenskar och läkare underhåller alltså mer eller mindre överdrivna föreställningar om tredje världen-medborgare respektive sjuksköterskor, och vice versa. Den identitetsskapande verksamhetens funktion är att förklara och rättfärdiga den tillblivande/befintliga existensen av den sociala förslutningen, och den materiella ojämlikhet i resurstillgång som den skulle innebära/innebär.

Teori och observation

Teorin säger alltså: Där det finns social förslutning finns det identitetsskapande.

Det Ola Söderholm i Lilla drevets 118:e avsnitt uppmärksammar, är en intensiv konflikt om identitetsfrågor.

Till hans uppmärksammande vill jag nu foga påståendet, att de som aktivt deltar i identitetskonflikten, därmed själva ägnar sig åt identitetsskapande; att de båda motsatta GAL-TAN-sidorna – vilka hädanefter kommer att refereras till som SD- respektive FI-anhängare – genom ömsesidiga fördömanden pekar ut ett “dom” och konstituerar ett “vi”. Om man utgår från att detta påstående är sant, uppmanar teorin en att fråga vilken gränsdragning, kring vilka ekonomiska resurser, den konflikt som Söderholm uppmärksammar tjänar till att förklara och rättfärdiga.

De två viktigaste resurserna som en person på arbetsmarknaden konkurrerar med, är formell och informell kunskap. Den förra förvärvar man i skolan och universitetet, den senare genom anställning. När man undersöker fördelningen av utbildning och anställningsslag, dvs. möjlig och/eller faktisk arbetsmarknadsposition, bland FI- och SD-anhängare, framgår att ”[t]he highly educated professionals and semi-professionals in health care, teaching, social welfare and the media disproportionately vote for the New Left [FI], whereas the radical right [SD] receives disproportionate support from production workers, artisans and small business owners who rarely hold degrees beyond upper-secondary schooling.” (Oesch 2012, s.31).

FI-anhängarnas klassituation

FI-anhägarna tenderar alltså att ha högskoleexamen i ämnen som förbereder för arbete inom ”health care, teaching, social welfare and the media”. Särskilt på de två senare yrkesområdenas marknad, där jobb för dem som läst helteoretiska humanistiska eller samhällsvetenskapliga utbildningar handlas med, är utbudet av arbetskraft större än efterfrågan, varför många sådana akademiker också hamnar i yrken som bara kräver gymnasieutbildning, alternativt går utan jobb[3].

Åren på universitetet försätter humaniora- och samhällsvetarakademikerna i en webersk klassituation. Deras delade egenskaper är studieskuld, relativ avsaknad av arbetslivserfarenhet, och kulturellt kapital. Kulturellt kapital betyder givna sakkunskaper, och ett förfinat sätt att prata, tänka och uppfatta världen på (se Bourdieu 1984 [1979]). Det är alltså inte bara en möjlig ekonomisk resurs, utan också någonting potentiellt personlighetsförändrande. Den grad i vilken sistnämnd potential förverkligas, är avhängig tätheten i den gemenskap som akademikerna bildar på campus. Graden av täthet är graden i vilken de bekräftar varandras nya världsbild och samtidigt stämplar sättet som de förr uppfattade och uttalade sig om världen på som fördomsfullt. Sistnämnt perspektiv finner de alltjämt företrätt av personer ibland dem som endast har gått ut gymnasiet, men som alltså – trots denna olikhet i utbildningsnivå – är deras konkurrenter om jobb (se Saco 2015, s.68).

Sammanfattning: Den ekonomiska förutsättningen för FI-anhängarnas position i GAL-TAN-frågorna, är olikhet i resursinnehav i konkurrensen om jobb med folk som endast har gått i gymnasiet. Resursen i fråga är högskoleutbildning. FI-anhängarens GAL-TAN-positionering är i regel inte medvetet ekonomisk. När hon eller han skriver en krönika om intersektionalitet, eller för sina akademikerkompisar på instagram lägger upp ett foto på sig själv iklädd hijab, är hans eller hennes medvetna avsikt att göra världen mer rättvis. I den mån sådana handlingar, genom att för icke-akademiker framställa universitetsvärlden som obegriplig, och därmed på förhand exkludera dem från helteoretiska utbildningar i humaniora och samhällsvetenskap; och i den mån sådana handlingar samtidigt ger uttryck för den förmåga att tänka och kommunicera politiskt korrekt som många arbets- och uppdragsgivare inom offentlig sektor och kulturliv har börjat efterfråga, och därmed förhöjer värdet på en kandidatexamen i filmvetenskap, är de dock ekonomiska i sina konsekvenser. I nämnda mån är FI-anhängarens GAL-TAN-positionering en omedveten ansats att kontrollera utbud av, och efterfrågan på, FI-anhängarens kulturella kapital.

SD-anhängarnas klassituation

Nu till SD-anhängarna. Alltså de som ”rarely hold degrees beyond upper-secondary schooling” (Oesch 2012, s.31). Varifrån känner dessa personer av konkurrens om arbetstillfällen? 1) Från arbetskraftsinvandring. 2) Från kapitalinvesteringars och därmed arbetstillfällens flykt till andra delar av världen (något jag hört Slavoj Zizek beskriva som inverterad arbetskraftsinvandring). Kort sagt: från immigration av arbetare och emigration av arbetstillfällen.

Mest konkret av de två hoten mot SD-anhängares existens är immigration av arbetare. I relation till dem befinner sig SD-anhängare i en webersk klassituation. På basis av vilken delad resurs? Svar: svenskhet. I relation till invandrade arbetare är svenskhet för SD-anhängaren kulturellt kapital på samma sätt som det akademiska/politiskt korrekta uppfattnings-, tänke-, och talsättet är för FI-anhängaren i relation till SD-anhängaren. Genom att i GAL-TAN-frågor bl.a. göra snävare definitioner av svenskhet är de gängse, liberala; genom att säga “det räcker inte med medborgarskap, riktig svensk är bara den som också äter julskinka och åker på husvagnssemester”, och anmärka att mångkultur är en dålig idé, söker SD-anhängaren dels påverka politiker att stänga statsgränserna, dvs. begränsa utbudet av svenska arbetare, dels öka efterfrågan på sitt kulturella kapital. Det senare fungerar genom att arbetsgivare påminns om idén att gemensam världsbild (som följd av tillhörighet till samma normativa och språkliga gemenskap) på en arbetsplats minimerar risken för produktivitetssänkande missförstånd/konflikter mellan anställda.

Intressant hypotes: SD-anhängarna är invandrarnas PK-maffia.

Slutsats

Existensen av det klassmedvetande som Söderholm efterfrågar är beroende av de konkreta erfarenheter av orättvisa som människor i olika weberska klassituationer gör på arbetsmarknaden. Som vi vet vänder sig många av dem som är potentiellt och/eller faktiskt underordnade på den svenska arbetsmarknaden, och därmed särskilt exponerade för kapitalägares nycker, i dag till SD. Det beror på att SD vänder sig till dem. Hur gör de det?

  • Genom att bejaka de lågutbildades kulturella kapital (svenskhet).
  • Genom att kritisera det politiska etablissemanget, dvs. institutioner som statsförvaltning, riksdag, massmedia och akademi, hos vilka deras väljares högskoleutbildade motståndare i GAL-TAN-konflikten har, eller febrilt försöker få, uppdrag och anställning).

Vad ska de göra, som ser att ovannämnd utveckling leder till att både FI-anhängarna i etablissemanget, och SD-anhängarna vid valurnorna, avskaffar värden som frihet, uppriktighet och rättvisa, och som tycker att detta är trist?

  • Kritisera liksom SD etablissemangets institutioner, men på ett sätt som också avslöjar toppolitikerna inom SD som de nyliberala etablissemangskramare de egentligen är (se t.ex. Dagens industri 2015). Etablissemangets institutioner är sedan New Public Management-reformerna av staten på 1990-talet korrupta och måste reformeras på nytt. En ny form av regelstyrning måste ersätta den nuvarande målstyrningen.
  • Förvärva olika reproducerbara varor (kollektiva resurser). Inkludera alla som går med på principer om reell (dvs. politisk och ekonomisk) demokrati i förvaltningen av dem, och gör tillgång till resursutnyttjande avhängig arbetsinsats (vars storlek avgörs främst av nedlagd tid). M.a.o: starta gemensamt ägda och regelstyrda non-profit företag (vilka dock tillåts gå med överskott) tillsammans. Använd överskotten till att starta nya. Få företagen att samarbeta. Gör sålunda FI-anhängarna oberoende av statens pengar, och invandrare och SD-anhängare oberoende av rika människors pengar.

 

Fotnoter

[1] Ekonomisk globalisering brukar syfta på att “the production, circulation, and exchange of capital [pengar som, för att generera mer pengar, investeras i produktion eller marknadsspekulation] happens at ever-increasing speeds, particularly with the aid of advanced communication and transportation technologies”, vilket leder till “the destruction of spatial barriers [t.ex. statsgränser] and distances” (Routledge 2016 om Harvey 1989).

[2] Inklusive den vara som arbetare säljer på arbetsmarknaden, dvs. arbetskraft.

[3] År 2012 arbetade 28 respektive 25 procent av Sveriges konst/media- och humanioraakademiker i yrken som kräver högst gymnasieutbildning, och arbetslösheten inom samma grupper var 9,6 respektive 8,7 procent. Bland alla dem som läst tre år på universitetet är dessa akademiker därmed de sämst positionerade på arbetsmarknaden (Saco 2015, s.68).

 

Referenslista

Bourdieu, Pierre (1984 [1979]). Distinction – A Social Critique of the Judgement of Taste. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Dagens industri (2015). “Säkert lättare att påverka oss”. På: http://www.di.se/di/artiklar/2015/9/14/sakert-lattare-att-paverka-oss/?share=409F0E0DF7E171233F0BB80CD31EF4B0

Lilla drevet (2016-09-07). 118. Martyr-pandor. http://podcasts.nu/poddar/lilla-drevet

Marx, Karl (2013 [1867]). Kapitalet: första boken. Kapitalets produktionsprocess. Lund: Arkiv förlag.

Oesch, Daniel (2012) “The class basis of the cleavage between the New Left and the radical right: an analysis for Austria, Denmark, Norway and Switzerland.” I: Class Politics and the Radical Right, red. Jens Rydgren. London: Routledge. 31-51. På: http://people.unil.ch/danieloesch/files/2014/05/Oesch_2012_Cleavage_NewLeft_PopulistRight_Proofs_Routledge.pdf

Oxfam (2016). 62 people own the same as half the world, reveals Oxfam Davos report. På: https://www.oxfam.org/en/pressroom/pressreleases/2016-01-18/62-people-own-same-half-world-reveals-oxfam-davos-report

Routledge (2016), referat av David Harveys bok “The Condition of Postmodernity” (1989). På: http://routledgesoc.com/category/profile-tags/time-space-compression

Saco (2015). Akademikers arbetsmarknad. Vilka är de och hur går det för dem? På: http://www.saco.se/globalassets/saco/dokument/rapporter/2015-akademikers-arbetsmarknad.pdf

Weber, Max (1946 [1914]). “The Distribution of Power within the Political Community: Class, Status, Party” s.180-195. I: Max Weber: Essays in Sociology. New York: Oxford University Press.