Svar till Ola Söderholm i Lilla drevet, avsnitt 118

I det 118:e avsnittet av Lilla drevet (2016-09-07) frågar Ola Söderholm vilka materiella förutsättningar som ligger till grund för det faktum att svenska väljare är besatta av (s.k. GAL-TAN-) frågor om värderingar, identitet och livsstil. Nedan är mitt förslag till svar.

Ola Söderholms resonemang

Söderholm nämner själv två möjliga relaterade förutsättningar. 1) Ekonomins globalisering[1]. 2) Att svenska lönarbetare i egenskap av medborgare i en rik och relativt jämlik väststat befinner sig högst upp på den hierarkiskt stratifierade globala arbetsmarknaden. Han föreslår också att dessa förutsättningar står i vägen för att ett klassmedvetande ska uppstå hos svenska väljare, vilket i så fall skulle förklara vår besatthet av GAL-TAN (i stället för fördelningspolitik).

Söderholm omtalar situationen som en konflikt mellan intressen. Eller jag tolkar åtminstone meningen ”Man vet inte riktigt vad man har för intressen kanske, eller man har väl i och för sig ändå ett intresse gentemot kapitalisterna, men man är också del av någon slags global överklass på något sätt” (37:14-37:26) så här: Som personer som inte lever av att exploatera andra människors arbetskraft i produktionen av varor och tjänster, delar majoriteten svenskar med den överväldigande majoriteten av jordens befolkning ett objektivt intresse gentemot exploatörerna. Som personer som i handeln med varor och tjänster tjänar på att andra, fattigare och mindre jämlika staters medborgare exploateras hårdare än de, delar denna majoritet svenskar med världens exploatörer ett objektivt ekonomiskt intresse av att låta exploatering i allmänhet fortgå.

Marx och Weber

Genom ovannämnd distinktion mellan intressen aktualiseras två kompletterande klassbegrepp. Det första, vilket är aktuellt i och med urskiljandet av exploatering i produktionen, hör hemma i Karl Marx (2013 [1867]) teori om produktionen av mervärde. Att fortgående exploatering av världens arbetskraft koncentrerar ägandet av världens samlade rikedom till allt färre händer, utgör en av den kapitalistiska ekonomins lagar. Ägarkoncentrationen är dock märkbar endast på en väldigt övergripande nivå, där 62 personer i dag äger lika mycket som den fattigaste hälften av jordens befolkning tillsammans (Oxfam 2016). Liksom ägarkoncentrationsprocessen är den klassuppdelning som den innebär extremt generell, och begreppet om denna uppdelning måste därför kompletteras med ett annat, om man vill förklara partikulära historiska samhällstillstånd och skeenden (som den svenska GAL-TAN-konflikten).

Det kompletterande klassbegreppet, vilket är aktuellt i och med Söderholms urskiljning av skillnader i konsumtion och arbetsmarknadsposition, hör hemma i Max Webers (1946 [1914]) teori om social stratifiering. Enligt Weber handlar klass om att ett flertal människor på varu- eller arbetsmarknaden rent objektivt delar klassituation, dvs. ekonomiskt intresse av att kontrollera tillgången till en gemensam reproducerbar vara[2] (kollektiv resurs). Att så är fallet innebär inte att människoflertalet i fråga nödvändigtvis kommer att agera i sitt intresse. För att så ska ske måste dess medlemmar först bli medvetna om sin delade situation, och organisera sig för att kontrollera tillgången till resursens utnyttjande. Om så sker, bildar människoflertalet det Weber kallar social förslutning – en formell organisation genom vilken medlemmarna försätter sig i en ekonomiskt gynnsam marknadsposition gentemot icke-medlemmar. Den mekanism för värdeskapande som är verksam vid social förslutning är som synes inte exploatering av arbetskraft i produktionen, utan kontroll av utbudet av, och efterfrågan på, en (eller flera) kollektiv(a) resurs(er) på varu- eller arbetsmarknaden.

Givet en vid definition av resurs kan kontroll av utbud och efterfrågan i sociala förslutningar identifieras överallt i samhället. I det globala samhället t.ex., utgör stater sociala förslutningar. Det är just medborgarskap i olika stater – med allt vad detta innebär i termer av skiftande nivåer av arbetsrätt och skattefinansierad välfärd – som bestämmer att den svenske arbetaren tillhör den globala överklassen, och den bengaliske den globala underklassen. Ett annat exempel på social förslutning är Sveriges läkarförbund, som genom påtryckningar på politiker under 1980- och 1990-talen begränsade intaget till läkarlinjen, och därmed uppehöll marknadsvärdet på svenska läkares kollektiva resurs (deras arbetskraft).

Ofta brukar social förslutning, dvs. medveten och organiserad kontroll av en ekonomisk resurs, och den materiella vi- och dom-situation den innebär, både föregås och efterföljas av identitetsskapande föreställningar om vilka klassituationens/förslutningens medlemmar respektive icke-medlemmar är. Denna aktivitet är mest påtaglig bland dem som direkt skulle beröras/berörs av förslutningens existens. Svenskar och läkare underhåller alltså mer eller mindre överdrivna föreställningar om tredje världen-medborgare respektive sjuksköterskor, och vice versa. Den identitetsskapande verksamhetens funktion är att förklara och rättfärdiga den tillblivande/befintliga existensen av den sociala förslutningen, och den materiella ojämlikhet i resurstillgång som den skulle innebära/innebär.

Teori och observation

Teorin säger alltså: Där det finns social förslutning finns det identitetsskapande.

Det Ola Söderholm i Lilla drevets 118:e avsnitt uppmärksammar, är en intensiv konflikt om identitetsfrågor.

Till hans uppmärksammande vill jag nu foga påståendet, att de som aktivt deltar i identitetskonflikten, därmed själva ägnar sig åt identitetsskapande; att de båda motsatta GAL-TAN-sidorna – vilka hädanefter kommer att refereras till som SD- respektive FI-anhängare – genom ömsesidiga fördömanden pekar ut ett “dom” och konstituerar ett “vi”. Om man utgår från att detta påstående är sant, uppmanar teorin en att fråga vilken gränsdragning, kring vilka ekonomiska resurser, den konflikt som Söderholm uppmärksammar tjänar till att förklara och rättfärdiga.

De två viktigaste resurserna som en person på arbetsmarknaden konkurrerar med, är formell och informell kunskap. Den förra förvärvar man i skolan och universitetet, den senare genom anställning. När man undersöker fördelningen av utbildning och anställningsslag, dvs. möjlig och/eller faktisk arbetsmarknadsposition, bland FI- och SD-anhängare, framgår att ”[t]he highly educated professionals and semi-professionals in health care, teaching, social welfare and the media disproportionately vote for the New Left [FI], whereas the radical right [SD] receives disproportionate support from production workers, artisans and small business owners who rarely hold degrees beyond upper-secondary schooling.” (Oesch 2012, s.31).

FI-anhängarnas klassituation

FI-anhägarna tenderar alltså att ha högskoleexamen i ämnen som förbereder för arbete inom ”health care, teaching, social welfare and the media”. Särskilt på de två senare yrkesområdenas marknad, där jobb för dem som läst helteoretiska humanistiska eller samhällsvetenskapliga utbildningar handlas med, är utbudet av arbetskraft större än efterfrågan, varför många sådana akademiker också hamnar i yrken som bara kräver gymnasieutbildning, alternativt går utan jobb[3].

Åren på universitetet försätter humaniora- och samhällsvetarakademikerna i en webersk klassituation. Deras delade egenskaper är studieskuld, relativ avsaknad av arbetslivserfarenhet, och kulturellt kapital. Kulturellt kapital betyder givna sakkunskaper, och ett förfinat sätt att prata, tänka och uppfatta världen på (se Bourdieu 1984 [1979]). Det är alltså inte bara en möjlig ekonomisk resurs, utan också någonting potentiellt personlighetsförändrande. Den grad i vilken sistnämnd potential förverkligas, är avhängig tätheten i den gemenskap som akademikerna bildar på campus. Graden av täthet är graden i vilken de bekräftar varandras nya världsbild och samtidigt stämplar sättet som de förr uppfattade och uttalade sig om världen på som fördomsfullt. Sistnämnt perspektiv finner de alltjämt företrätt av personer ibland dem som endast har gått ut gymnasiet, men som alltså – trots denna olikhet i utbildningsnivå – är deras konkurrenter om jobb (se Saco 2015, s.68).

Sammanfattning: Den ekonomiska förutsättningen för FI-anhängarnas position i GAL-TAN-frågorna, är olikhet i resursinnehav i konkurrensen om jobb med folk som endast har gått i gymnasiet. Resursen i fråga är högskoleutbildning. FI-anhängarens GAL-TAN-positionering är i regel inte medvetet ekonomisk. När hon eller han skriver en krönika om intersektionalitet, eller för sina akademikerkompisar på instagram lägger upp ett foto på sig själv iklädd hijab, är hans eller hennes medvetna avsikt att göra världen mer rättvis. I den mån sådana handlingar, genom att för icke-akademiker framställa universitetsvärlden som obegriplig, och därmed på förhand exkludera dem från helteoretiska utbildningar i humaniora och samhällsvetenskap; och i den mån sådana handlingar samtidigt ger uttryck för den förmåga att tänka och kommunicera politiskt korrekt som många arbets- och uppdragsgivare inom offentlig sektor och kulturliv har börjat efterfråga, och därmed förhöjer värdet på en kandidatexamen i filmvetenskap, är de dock ekonomiska i sina konsekvenser. I nämnda mån är FI-anhängarens GAL-TAN-positionering en omedveten ansats att kontrollera utbud av, och efterfrågan på, FI-anhängarens kulturella kapital.

SD-anhängarnas klassituation

Nu till SD-anhängarna. Alltså de som ”rarely hold degrees beyond upper-secondary schooling” (Oesch 2012, s.31). Varifrån känner dessa personer av konkurrens om arbetstillfällen? 1) Från arbetskraftsinvandring. 2) Från kapitalinvesteringars och därmed arbetstillfällens flykt till andra delar av världen (något jag hört Slavoj Zizek beskriva som inverterad arbetskraftsinvandring). Kort sagt: från immigration av arbetare och emigration av arbetstillfällen.

Mest konkret av de två hoten mot SD-anhängares existens är immigration av arbetare. I relation till dem befinner sig SD-anhängare i en webersk klassituation. På basis av vilken delad resurs? Svar: svenskhet. I relation till invandrade arbetare är svenskhet för SD-anhängaren kulturellt kapital på samma sätt som det akademiska/politiskt korrekta uppfattnings-, tänke-, och talsättet är för FI-anhängaren i relation till SD-anhängaren. Genom att i GAL-TAN-frågor bl.a. göra snävare definitioner av svenskhet är de gängse, liberala; genom att säga “det räcker inte med medborgarskap, riktig svensk är bara den som också äter julskinka och åker på husvagnssemester”, och anmärka att mångkultur är en dålig idé, söker SD-anhängaren dels påverka politiker att stänga statsgränserna, dvs. begränsa utbudet av svenska arbetare, dels öka efterfrågan på sitt kulturella kapital. Det senare fungerar genom att arbetsgivare påminns om idén att gemensam världsbild (som följd av tillhörighet till samma normativa och språkliga gemenskap) på en arbetsplats minimerar risken för produktivitetssänkande missförstånd/konflikter mellan anställda.

Intressant hypotes: SD-anhängarna är invandrarnas PK-maffia.

Slutsats

Existensen av det klassmedvetande som Söderholm efterfrågar är beroende av de konkreta erfarenheter av orättvisa som människor i olika weberska klassituationer gör på arbetsmarknaden. Som vi vet vänder sig många av dem som är potentiellt och/eller faktiskt underordnade på den svenska arbetsmarknaden, och därmed särskilt exponerade för kapitalägares nycker, i dag till SD. Det beror på att SD vänder sig till dem. Hur gör de det?

  • Genom att bejaka de lågutbildades kulturella kapital (svenskhet).
  • Genom att kritisera det politiska etablissemanget, dvs. institutioner som statsförvaltning, riksdag, massmedia och akademi, hos vilka deras väljares högskoleutbildade motståndare i GAL-TAN-konflikten har, eller febrilt försöker få, uppdrag och anställning).

Vad ska de göra, som ser att ovannämnd utveckling leder till att både FI-anhängarna i etablissemanget, och SD-anhängarna vid valurnorna, avskaffar värden som frihet, uppriktighet och rättvisa, och som tycker att detta är trist?

  • Kritisera liksom SD etablissemangets institutioner, men på ett sätt som också avslöjar toppolitikerna inom SD som de nyliberala etablissemangskramare de egentligen är (se t.ex. Dagens industri 2015). Etablissemangets institutioner är sedan New Public Management-reformerna av staten på 1990-talet korrupta och måste reformeras på nytt. En ny form av regelstyrning måste ersätta den nuvarande målstyrningen.
  • Förvärva olika reproducerbara varor (kollektiva resurser). Inkludera alla som går med på principer om reell (dvs. politisk och ekonomisk) demokrati i förvaltningen av dem, och gör tillgång till resursutnyttjande avhängig arbetsinsats (vars storlek avgörs främst av nedlagd tid). M.a.o: starta gemensamt ägda och regelstyrda non-profit företag (vilka dock tillåts gå med överskott) tillsammans. Använd överskotten till att starta nya. Få företagen att samarbeta. Gör sålunda FI-anhängarna oberoende av statens pengar, och invandrare och SD-anhängare oberoende av rika människors pengar.

 

Fotnoter

[1] Ekonomisk globalisering brukar syfta på att “the production, circulation, and exchange of capital [pengar som, för att generera mer pengar, investeras i produktion eller marknadsspekulation] happens at ever-increasing speeds, particularly with the aid of advanced communication and transportation technologies”, vilket leder till “the destruction of spatial barriers [t.ex. statsgränser] and distances” (Routledge 2016 om Harvey 1989).

[2] Inklusive den vara som arbetare säljer på arbetsmarknaden, dvs. arbetskraft.

[3] År 2012 arbetade 28 respektive 25 procent av Sveriges konst/media- och humanioraakademiker i yrken som kräver högst gymnasieutbildning, och arbetslösheten inom samma grupper var 9,6 respektive 8,7 procent. Bland alla dem som läst tre år på universitetet är dessa akademiker därmed de sämst positionerade på arbetsmarknaden (Saco 2015, s.68).

 

Referenslista

Bourdieu, Pierre (1984 [1979]). Distinction – A Social Critique of the Judgement of Taste. Cambridge, MA: Harvard University Press.

Dagens industri (2015). “Säkert lättare att påverka oss”. På: http://www.di.se/di/artiklar/2015/9/14/sakert-lattare-att-paverka-oss/?share=409F0E0DF7E171233F0BB80CD31EF4B0

Lilla drevet (2016-09-07). 118. Martyr-pandor. http://podcasts.nu/poddar/lilla-drevet

Marx, Karl (2013 [1867]). Kapitalet: första boken. Kapitalets produktionsprocess. Lund: Arkiv förlag.

Oesch, Daniel (2012) “The class basis of the cleavage between the New Left and the radical right: an analysis for Austria, Denmark, Norway and Switzerland.” I: Class Politics and the Radical Right, red. Jens Rydgren. London: Routledge. 31-51. På: http://people.unil.ch/danieloesch/files/2014/05/Oesch_2012_Cleavage_NewLeft_PopulistRight_Proofs_Routledge.pdf

Oxfam (2016). 62 people own the same as half the world, reveals Oxfam Davos report. På: https://www.oxfam.org/en/pressroom/pressreleases/2016-01-18/62-people-own-same-half-world-reveals-oxfam-davos-report

Routledge (2016), referat av David Harveys bok “The Condition of Postmodernity” (1989). På: http://routledgesoc.com/category/profile-tags/time-space-compression

Saco (2015). Akademikers arbetsmarknad. Vilka är de och hur går det för dem? På: http://www.saco.se/globalassets/saco/dokument/rapporter/2015-akademikers-arbetsmarknad.pdf

Weber, Max (1946 [1914]). “The Distribution of Power within the Political Community: Class, Status, Party” s.180-195. I: Max Weber: Essays in Sociology. New York: Oxford University Press.

One thought on “Svar till Ola Söderholm i Lilla drevet, avsnitt 118”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s